Den här veckan har varit en känslomässig bergochdalbana.

I onsdags var det gulisintagning för alla Peffaniter. Vi (S1) var utklädda till Teletubbies och skuttade genom Vasa med boomblastern på högsta volym skriksjungande diverse vackra ramsor och förstås Teletubbies soundtrack. Vi fick shotta från en bräda, hitta på en snapsvisa och en teatersketch och en musikvideo, ta av oss kläderna, ligga på marken och få grus överallt samt skrika oss halvt fördärvade i ölstafetten. För att ge några exempel. Efter detta var det Ollis för hela slanten. Där dansade vi på borden typ hela kvällen. Verkligen grymt kul och jag kommer nog sakna att vara gulis.

Sedan kom torsdagen. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Chock. Panik. Ända sedan du gick bort har jag vandrat omkring i en dimma. Det finns inga ord. Det är så svårt att se en framtid där du inte finns med. Jag har väldigt svårt att tänka på släkten och alla som det här påverkar. Det är så orättvist och fel och jag fattar inte att sånthär kan hända. Det kommer alltid att kännas tomt utan dig.
Jag hoppas så att du har det bra och att du vakar över oss för du betydde så mycket för så många.
Vila i frid.