Ni skulle bara veta hur länge jag förstått hur du verkligen är, och ändå låtit mig blivit sårad om och om och om och om igen. Jag har ju känt dig i så gott som hela mitt liv, och du har inte ändrats ett jävla dugg. Du kan t.om. erkänna att du beter dig sådär själv. Ändå måste man känna dig för att fatta att du inte kommer att ändras. Som man är van att bete sig beter man sig. Punkt slut. Nu är det dock så att jag är inne i en period av mitt liv där jag kan göra exakt vad som helst utan att bry mig om vad folk tycker om mig, följaktligen kan du inte såra mig längre! Förr i tiden skulle jag ha kunnat gå och dra ett täcke över huvudet om du sagt sådär, nu bryr jag mig inte ett dugg. Jag har andra att umgås med. Andra, som iallafall låtsas att de bryr sig.

Sådärja, där var då dagens svammel. Fråga inte, ni lär ändå inte få en ordentlig förklaring.
Ikväll ska jag kanske till S. T kommer också, och C efter vad jag förstod. Sedan vet jag inte med Storstadsborna. Det får vi se. Jag fick övertalat min kära far att skjutsa mig, kom fram till att jag nog inte vill tillbringa ett helt kväll med mina småkusiner. Jag vill helst inte ens träffa dem. Speciellt inte J-E som kanske också dyker upp. (SNÄLLA GUD GÖR SÅ ATT DE KOMMER NÄR JAG INTE ÄR HÄR)
I förrgår fick jag förresten höra det finaste någon någonsin har sagt till mig. Pga min såkallade "period" bröt jag inte ihop dock, därför skrev jag inget åh-herregud-inlägg här. Bara så att ni vet.
Duschen ska få fint besök. Av mig.
Hörs.